When all is said

On an air plane, over northern Inda, on my way to the INSEA 2014 conference in Melbourne.

Thinking back on the PU-project about Power.

Trying to see what came out of it, what has happend since…

The project that started with models of space. Working in the world to scale, making it possible to stage settings. At some point stairs and staircases became relevant as both dividers of levels but also the transit between spatial hierarchies.

My final work in the project is a model with 7 levels / floors connected by stairs. I poured ink and syrup down the stairs and filmed it.

The title is when all is said and is presented with a film and an interior photo, showing a chaos when a space is invaded and flooded, falling apart and in the end being a silent mess. The silence and stillness that comes after the confrontation.

For me the collaboration and the forced theme really helped me to find new ways of entering artistic process.

And the writing was really helpful.

I have kept a blog since 2005, but i feel something new happend during this project in the connection between thinking, doing communicatng where putting words and dialogue to my work in the flow of things instead of after gives good energy to the work. 

mattiasg.se

När allt är sagt / avslutande inlägg

S L U T

Nu är projektet slut.

Vi har presenterat det, både på HDK och i PU-gruppen.

Ett litet samtal om projektet och processen, där fokus låg på bloggen och dess vara eller inte.

Är det vägen att gå att blogga under sitt arbete?

Ja, menar vi.

Framför allt för att man kommunicerar både inåt sig själv, och utåt, man tvingas att välja sina ord något mer, och kanske att tänka sig en mottagare.

Det gör det hela lite svårare, i stunden, men ger fördelar igenom projektet för att man har tvingats att formulera sig.

Språkliggörandet av den egna processen har återkommit som ett bra begrepp för detta.

Det är svårt att säga att detta är slutet, det färdiga...

Men det är i alla fall en nedsatt fot. Just nu är detta slutet.

Kommer jag att fortsätta med rummen och materialet?

Kanske.

Inte just nu.

Jag har slängt alltihop i containern och arkiverat de 100-tals bilderna.

Med mig har saker jag lärde mig på vägen, och vetskapen att jag kan stanna kvar i ett arbete även om jag vill sjappa och ta nya vägar.

Jag kan numera grotta om det behövs.

Och jag kan lite om att klippa film.

-------------------------

Utställning i Biblioteket

Ja. Nu är det klart.
Det står där det ska.

Projektorn var inte det kraftpaket jag hade hoppats på. Ljuset i rummet äter bilden. Ljudet gör innehållet större, men fan vet ändå.
Jag tror det klarar sig. På redovisningen på fredag kommer jag att visa filmen i Stora hörsalen på HDK med ordentligt ljud ut i rummet.
Det blir bra.
Då kommer även filmen att synas.

Då har jag lärt mig även detta; att göra film är svårt, och visa den på rätt sätt är inte lättare.

En besökare idag talade om entropins obönhörliga kraft. Om hur rummet inte klarar att stå emot kraften av de som väller över, som tar sig igenom.
En annan pratade om bostadsmarknaden med sina vita objekt och stiliserade bilder av hemmet.
I samtalet fanns båda länkade om den kaotiska kraften och om att sommaren 2011 var en skilsmässosommar och spåren av det ser vi nu: fler bostäder till salu.

Det är spännande.
Och peppande.
Att projektet har så lågt insteg att betraktare så lätt kan fylla i och på med sina egna läsningar utan att det blir krystat.
Det skall vara möjligt att prata om arbetet som eget, men även använda det som avstamp för andra diskussioner.
Jag vill gärna se att det går här.
Jag tror projektet är öppet nog för det.

Lite lustig är det ju att jag har filmat allt i 4:3, tjock-tv-format. Väldigt 2000-tal.

Fortsättningen. Kan det vara

Ljudet är Tommys.

Jag tror detta är vägen vidare.

2:43min loop

Vi har samarbetat halva hösten. Tommy Lucassi och jag. Utan att man egentligen har hunnit märka det så har det gått flera månader och vi har pratat o rattat o skickat o testat.
Rörlig bild, ljud.
Först bad jag om ett ljud. En andning. Jag var helt säker på att det var det jag ville ha.
Jag fick en andning.
Och annat.
Jag grät.
Det nya ljudet öppnade dörrar i solida väggar. Gav nya möjligheter.

Nu är det klart. En film 02:43min som kommer att visas som en loop.
Jag renderar.
Letar filmformat som kan visas utan problem.
Med rätt ljud. Med rätt bild.

ilskan

Projektet känns aggressivt.

Våldsamt.

Det har aldrig varit min ingång.

Kanske är det makten som är våldsam, framkallar ilskan och aggressiviteten.

När allt är sagt

Platt.

P L A T T.

Arbetet känns platt.

Men jag har klippt igen.

Luften gick ur mig efter att jag hade visat filmen för mina vänner o de ställde de där frågorna. De som var på pricken.
Det är bra att man har vänner som vågar utmana. Tack.

Jag släppte berättelsen till förmån för det fallande, men det blev för mycket, som betraktare tappade man riktningen, det fanns inte början inte slut.

Det gör det nu. Filmen kommer att visas som en loop, ett flöde, men den har ändå en berättelse. Ett innehåll.

På ett sätt är jag tillbaka där jag var i arbetet för en månad sen, men med en tydligare och mer skärpt berättelse. Jag har kommit djupare in i materialet.
Jag vill gärna tro att jag känner mitt material nu.
Jag grunnar på hur lång introduktionstid som behövs, innan själva handlingen går igång.
om det var en spelfilm, så skulle man behöva längre…men detta är en 3 minuters loop, så man kan se den två gånger o då vet man förutsättningarna.

Tommys ljudmatta funkar bättre och bättre.
Nu är det bara några synk-justeringar som skall till.

Så nu återstår slut-rendering och att hitta ett bra sätt att visa det hela.
HDK.s Aula/Bibliotek 13-17/2

Inte en lätt plats att visa film.

Funderar på om det går att visa filmen i något annat rum under nån tid, Lilla Hörsalen tänker jag, där man kan mörklägga och få upp bilden i storlek.

Ta ett teknik-snack med rätt personer på fredag.

Men vad har detta med Makt att göra?

MAKT

MAKTMAKTMAKTMAKTMAKMAKTMAKTMAKTMAKTMAKTMAKTMAKT

Jag tror att det har med maktLÖSHET att göra.
Det finns något i filmen som får mig att känna hur hela skiten rasar utan att man kan göra något åt det…man bara är i det o runt omkring så väller skiten över och efteråt står man där o klibbar fast.
Det kan vara vackert, när allt är sagt, och det går inte att återvända. Där det fanns en dörr är det nu...inget…och man är kvar och det finns ljus och det går att fortsätta.
Katharsis.

Två timmar senare.
Nu har jag gjort en ny klippning. Skär ner, tar bort.
Träffade prick rätt på en ljuspassning, den satt smäck o jag blev glad.

Nu renderar jag, o skickar, så får vi se om det kan komma att lösa sig snart.

Matthew Barney Cremaster