Wim Botha på Konsthallen, Göteborg

Rörelsen i rummet. Självklarheten i materialet.

Utsidan

Ute o inne.

Det verkar bli ett objekt

Det var insidan som var viktig.
Illusionen av rummet. Bilden som öppnade möjligheten att det var verkligt.
Nu verkar utsidan ta plats.
Insidan pressar sig ut.

Motstånd o något om att vara i rummet

Akilleshäl: att vara kvar i motståndet.

Vi har tidigare talat om att de flesta återkommer till en eller ett par frågeställningar eller problemställningar i sitt konstnärliga arbete. Nästan oavsett ingång. Som att det finns olösta frågor som rör sig, som pockar på uppmärksamhet om och om igen.
Vi talar oxå om, i handledning, att de frågor man behöver behandla kommer att söka upp en, hur man än jobbar för att hitta andra.
Kanske är det så.
Jag har alltid trott på det när jag har sagt det.

Vilka är mina frågor?

Motståndet.
En återkommande konflikt.
(en man gick just förbi o tittade in i ateljén i såg en pinn-modell till arbetet med Bottna-projektet o sa "Nemesis"...han syftade väl på Vilks Nimis, men bakom modellen finns detta pågående projektet, o jag tänkte att han visste inte hur rätt han hade)

Motståndet emot att stanna kvar i arbetet. Att befinna sig i det med kroppen o inte bara i tanken.
I orden.
I skrivboken.

På bloggen.

På biennalen i Venedig såg vi Karla Black (http://www.scotlandandvenice.com/) i en egen paviljong ute i staden.
Hennes arbete slet ut mitt hjärta.

Så direkt på plats i rummet.
Så närvarande.

Hennes utställning bar på ett otroligt självförtroende. En självklarhet i material o rum.

Jag vill oxå.

Jag upplever att jag, emot bättre vetande, lätt kommer in i tankar om rätt o fel i relation till tematiken.
Letar febrilt efter innehållet, det rätta, och låser mig i rädsla över att det skall vara fel.

Jag vill vara i rummet.
Närvarande i arbetet.
I den fysiska handlingen.

Flera gånger genom åren har denna rädslan hindrat mig från att fortsätta. Jag har bytt material, från måleri till design till foto till teckning till film till bygge till ...

Jag släpper taget, hittar ord som stöder min nya riktning, bokar av.

Fegar ur.

Jag tänker fan inte fega ur denna gången.
Jag hatar det här jävla projektet.
Jag hatar motståndet.

Jag arbetar vidare med mina rum.
Insida och utsida.
Det handlar inte bara om en illusorisk insida, det handlar om något mer men jag vet inte vad. Ännu.

Skriv mer

Ok.
Eller ja.

På handledning blev jag...eh...rekommenderad att skriva mer. Längre.
Bryta mitt mönster av att skriva några korta meningar.
O lägga in en bild.

Det är en o en halv vecka sen.
Pang.

Jag har gjort en hålkamera.
Väntar på framkallning.

Jag har hällt 1,5 liter sirap in i min husmodell.
Jag vet inte varför. För att det gick kanske.
Jag cirklar runt en het gröt utan att hitta ingången. Jag vet att den jäveln finns där, men jag verkar inte våga riktigt.

Jag spelar "känsliga barndoms"-kortet o blir kritik-imun.
Både för mig själv och för omgivningen.
Kanske är det just precis där det bränner; att vara kvar i projektet/arbetet/känslan o gräva djupare för att hitta nytt innehåll, istället för att ta genvägen o köra standard-innehållet med barnasorg o ensamhet.
Fuck det.
Jag har jobbat med det så det räcker.
Jag är inte arg över det.

Men där jag står nu,
I kravet på fördjupning.
Vägen utan genväg.
Där är det ganska läskigt.

Men det skall fan gå.
Det måste måste måste måste (x1000) gå att fortsätta jobba o fördjupa o lita lita på att det kommer ett annat innehåll.
Ett som inte gick att tänka ut.

På biennalen i Göteborg, på Konsthallen, blev jag triggad av Wim Bothas vingrörelser på styltiga träben som trasar sig genom rummet. Direktheten i verket gjorde mig vimmelkantig o när jag blundar o tänker på att röra mig i det som drar det i magen.
Det är kanske nåt med skalan.
Oj , det var en halv tanke.

I somras arbetade jag med ett stort projekt i Bottna Land Art i Bohuslän. Slående med det projektet var skalan.
3000 träläkt som var 180 cm långa. Som jag.
Kroppen och rörelsen blev en central del i det arbetet.

I detta är det en annan skala. En utomkroppslig skala. En intellektuell skala.
På bilderna blir rummen verkliga, för bilden är alltid "någonannanstans". Som Eskilsuna.
En bild av Rom, Madrid, Mjölby eller inne i min modell är lika sann. Bilden, fotografiet, blir representation o bärare av möjligheten att det jag byggt är sant.

O om det är sant så tänker jag att sirap som flödar in i rummet är störande.
O vackert.
Det finns en film.