söndag 19 december 2010

Privat publikt samtidigt. Går det?

Funderar vidare på stadsrummet. Makten i rummet. Kan inte riktigt släppa det, jag vet att det finns något där, något jag vill åt. Å ena sidan vill jag hitta litteratur som kan både stödja resonemang och öppna för nya vägar, å andra sidan känns det viktigt att göra-känna-tänka.

I Tokyo blev många strukturer tydliga, formella och informella. De formella är så tydliga, Sempai / Kohai, högre / lägre, många saker man bara gör o vet för att det är så det är, det är tydligt. Men så rubbas det. Där finns oändliga möjliga kryphål och undantag, saker som är helt omöjliga att lista ut. Det blir maktens verktyg för att bibehålla sig.
Rummet.
Det är så organiserat, så tydligt, o ändå så flytande. Gemensamt utan att vara publikt. En stor hänsyn för omgivningen, samtidigt en blick åt sidan. Det är safe i Tokyo. Men inte för alla, bara för de som tittar bort. Tittar man bara lite extra så finns sprickorna överallt; de patriarkala strukturerna, prostitutionen, de tysta hoten. Men man tittar bort, man lägger inte snoken i blöt. Där finns traditioner och uppfattningar blandat.

Rummet blir en central del i maktordningen. Rummet är allas o ändå inte. Det publika rummet är frånvarande, det publika privata råder. Roppongi plaza, Tokyo Midtown. Företag som skapar platser. Snygga rena koola high-techparadis för den urbantglobala överklassen. Några stadsparker finns, och här märks de andra lagren, här sover människor ute.
Det är ett högklassigt bortbyggande av det oönskade.




Och bakom de tusentals skyltarna vid hissarna göms baksidorna. Hit hittar man bara om man vet vart man ska, och när man kan ta hissen ner igen, ut på den ordnade gatan.

---------------------------------------------------------------------- -------------------------------

Så frågan blir hur går jag vidare?
eller snarare hur börjar jag?
Jag vill åt det taktila, det som man tar på.

Skall försöka ta med mig mer av det formmässiga jag också fått med mig på resan.

fredag 26 november 2010

Den ludna människan


Jag läser i Arkitektur (7/2010) om den Ludna människan, om Homo Ludens*. Om lekens betydelse för oss som varelser får man förmoda, men här handlar det om leken i stadsrummet. Gävle har fått ett nytt Stortorg. Lekfullt och spännande. Välgjort.
Här finns också en liten hyllning till fickparker; små parksnuttar i det alltmer förtätade stadsrummet. Termen kommer från New York City på 70-talet, där man gjorde om små övergivna tomter och mellanrum till miniparker, för den innerstadsarbetande lunchätaren, eller studenten. Domkyrkoplan i Göteborg är ett lyckat nyexempel på en fickpark, litet, intimt, mitt i smeten. Inte för turisterna, utan för invånarna.
I St Gallen, Schweiz, har Pipilotti Rist varit med och gjort ett leksmart litet torg i böljande former.



Lek i stadsrummet, för de vuxna. Det skall vara roligt att växa upp, det skall vara roligt att vara en del av den Floridaianska kreativitetskulten.

Frågan behöver ju inte ens ställas: Vem har plats i dessa luxuösa miniplatser?

Jag misstänker att arkitekturens språk talar tydligt till några, och mindre tydligt till andra.

Frågan jag ställer mig, här, i det här projektet, måste bli: Vad kan man göra också?



*Se Situationisterna, Homo Ludens

lördag 13 november 2010

Om att kontrollera rummet

Jag börjar här.
Ett projekt som tar sin utgångspunkt i den urbana sociospatiala processen. Hur rum konstrueras och hur de programmeras, re-programmeras, brukas, ägs. Vem bestämmer över vårt gemensamma rum, hur är det gemensamt när inte alla får plats och vad gör vi för att tänja på rummets till synes euklidiska och innehållsliga sanning?

En väg att gå är att göra det till en lekplats:

Adam Kimmel presents: Claremont HD from adam kimmel on Vimeo.