Det står där det ska.
Projektorn var inte det kraftpaket jag hade hoppats på. Ljuset i rummet äter bilden. Ljudet gör innehållet större, men fan vet ändå.
Jag tror det klarar sig. På redovisningen på fredag kommer jag att visa filmen i Stora hörsalen på HDK med ordentligt ljud ut i rummet.
Det blir bra.
Då kommer även filmen att synas.
Då har jag lärt mig även detta; att göra film är svårt, och visa den på rätt sätt är inte lättare.
En besökare idag talade om entropins obönhörliga kraft. Om hur rummet inte klarar att stå emot kraften av de som väller över, som tar sig igenom.
En annan pratade om bostadsmarknaden med sina vita objekt och stiliserade bilder av hemmet.
I samtalet fanns båda länkade om den kaotiska kraften och om att sommaren 2011 var en skilsmässosommar och spåren av det ser vi nu: fler bostäder till salu.
Det är spännande.
Och peppande.
Att projektet har så lågt insteg att betraktare så lätt kan fylla i och på med sina egna läsningar utan att det blir krystat.
Det skall vara möjligt att prata om arbetet som eget, men även använda det som avstamp för andra diskussioner.
Jag vill gärna se att det går här.
Jag tror projektet är öppet nog för det.
Lite lustig är det ju att jag har filmat allt i 4:3, tjock-tv-format. Väldigt 2000-tal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar