Rum som finns och inte finns.
Bilder.
På bilderna finns de ju.
Där blir rummen verkliga.
Som lägenhetsannonser, allt samma vita, bilder av en värld, som inte finns. Som dockskåp i 1:1. Bilden av hemmet. Tryggheten. Drömmen.
En egen värld.
Det finns ju onekligen något i detta.
Jag vet inte om någon/något skall befolka rummen.
Nu bygger jag en egen värld. Kommer ihåg en bok av De Geer jag läste för många år sen (Det bombade ögat?), där han på något sätt hamnade i en värld med någon ond diktator o lite saker o när han skulle fly insåg han att han visste allt om den här världen för han hade själv byggt den när han var liten. Enastående.
Att bygga drömmar.
Inte återskapa saker man just drömt, utan snarare tillåta rummet att fyllas med berättelser utan inbördes skala eller nödvändigtvis färdig (eller linjär) narrativ. Ett rum som får växa och bli till i arbetet, och i den som tar del av det.
Det gör jag nu. Jag bygger. I papper mest, kanske lite trä. O annat.
Jag sneglar på Tom Sachs o hans vidunderliga modeller av modernismen och samtiden, olika skalor, bredvid varann.
Det är lust.
Kanske kommer jag att delta i rummet, kanske inte. Jag har petat lite med film, men jag vet inte ännu om det är rätt medium.
Foto? Dokumentation, ja, bilder av rummet istället för rummet i sig, vet inte.
Det är för tidigt att säga.
Det är inte enkelt, men lärorikt.
Utan att jag ens märker det glider jag in i ett annat förhållningssätt till mitt arbete, vill vara duktig, vill göra rätt. RÄTT.
Jag vet ju att det inte finns rätt, ändå känns det som att det gör det.
Jag tog avstamp i maktförhållanden i stadsrummet, sneglade åt en intervention, ett hus i kartong.
Sen byggde jag av teckningar. Ett rum. Det blev en film. Den kanske jag kan visa nån gång.
Ur skissbok:
En längtan efter den fulländade ingången. Efter den perfekta kopplingen mellan rådande diskurs, teoribildning och kausalt samband mellan form och innehåll.
Det näst intill heliga innehållet.
Jag har en rädsla för att bryta med innehållet, eller utgångspunkten …eller ingången. Vill att det skall löpa längs en stilig linje där varje steg tydligt ger nästa.
Är det såhär studenterna känner?
Osäkerheten i att ta steg åt sidan, en rädsla nästan för att det skall driva bort från intentionen.
Jag såg Carl Johan De Geer på Bohusläns museum. Den hemlighetsfulla ön.
Så förbannat fint!
Så respektlöst och innerligt samtidigt. Nya teckningar på gamla fotografier, små saker o stora. Lekfullt och samtidigt allvarligt.
Skolbänken, med fotografiet, längtan, då och sen, och en liten modell av ett badrum.
Skalorna åt helvete. Som en dröm.
Han byggde en dröm.
Jag vill också.
