Jag läser i Arkitektur (7/2010) om den Ludna människan, om Homo Ludens*. Om lekens betydelse för oss som varelser får man förmoda, men här handlar det om leken i stadsrummet. Gävle har fått ett nytt Stortorg. Lekfullt och spännande. Välgjort.
Här finns också en liten hyllning till fickparker; små parksnuttar i det alltmer förtätade stadsrummet. Termen kommer från New York City på 70-talet, där man gjorde om små övergivna tomter och mellanrum till miniparker, för den innerstadsarbetande lunchätaren, eller studenten. Domkyrkoplan i Göteborg är ett lyckat nyexempel på en fickpark, litet, intimt, mitt i smeten. Inte för turisterna, utan för invånarna.
I St Gallen, Schweiz, har Pipilotti Rist varit med och gjort ett leksmart litet torg i böljande former.
Lek i stadsrummet, för de vuxna. Det skall vara roligt att växa upp, det skall vara roligt att vara en del av den Floridaianska kreativitetskulten.
Frågan behöver ju inte ens ställas: Vem har plats i dessa luxuösa miniplatser?
Jag misstänker att arkitekturens språk talar tydligt till några, och mindre tydligt till andra.
Frågan jag ställer mig, här, i det här projektet, måste bli: Vad kan man göra också?
