När allt är sagt / avslutande inlägg

S L U T

Nu är projektet slut.

Vi har presenterat det, både på HDK och i PU-gruppen.

Ett litet samtal om projektet och processen, där fokus låg på bloggen och dess vara eller inte.

Är det vägen att gå att blogga under sitt arbete?

Ja, menar vi.

Framför allt för att man kommunicerar både inåt sig själv, och utåt, man tvingas att välja sina ord något mer, och kanske att tänka sig en mottagare.

Det gör det hela lite svårare, i stunden, men ger fördelar igenom projektet för att man har tvingats att formulera sig.

Språkliggörandet av den egna processen har återkommit som ett bra begrepp för detta.

Det är svårt att säga att detta är slutet, det färdiga...

Men det är i alla fall en nedsatt fot. Just nu är detta slutet.

Kommer jag att fortsätta med rummen och materialet?

Kanske.

Inte just nu.

Jag har slängt alltihop i containern och arkiverat de 100-tals bilderna.

Med mig har saker jag lärde mig på vägen, och vetskapen att jag kan stanna kvar i ett arbete även om jag vill sjappa och ta nya vägar.

Jag kan numera grotta om det behövs.

Och jag kan lite om att klippa film.

-------------------------

Utställning i Biblioteket

Ja. Nu är det klart.
Det står där det ska.

Projektorn var inte det kraftpaket jag hade hoppats på. Ljuset i rummet äter bilden. Ljudet gör innehållet större, men fan vet ändå.
Jag tror det klarar sig. På redovisningen på fredag kommer jag att visa filmen i Stora hörsalen på HDK med ordentligt ljud ut i rummet.
Det blir bra.
Då kommer även filmen att synas.

Då har jag lärt mig även detta; att göra film är svårt, och visa den på rätt sätt är inte lättare.

En besökare idag talade om entropins obönhörliga kraft. Om hur rummet inte klarar att stå emot kraften av de som väller över, som tar sig igenom.
En annan pratade om bostadsmarknaden med sina vita objekt och stiliserade bilder av hemmet.
I samtalet fanns båda länkade om den kaotiska kraften och om att sommaren 2011 var en skilsmässosommar och spåren av det ser vi nu: fler bostäder till salu.

Det är spännande.
Och peppande.
Att projektet har så lågt insteg att betraktare så lätt kan fylla i och på med sina egna läsningar utan att det blir krystat.
Det skall vara möjligt att prata om arbetet som eget, men även använda det som avstamp för andra diskussioner.
Jag vill gärna se att det går här.
Jag tror projektet är öppet nog för det.

Lite lustig är det ju att jag har filmat allt i 4:3, tjock-tv-format. Väldigt 2000-tal.

Fortsättningen. Kan det vara

Ljudet är Tommys.

Jag tror detta är vägen vidare.

2:43min loop

Vi har samarbetat halva hösten. Tommy Lucassi och jag. Utan att man egentligen har hunnit märka det så har det gått flera månader och vi har pratat o rattat o skickat o testat.
Rörlig bild, ljud.
Först bad jag om ett ljud. En andning. Jag var helt säker på att det var det jag ville ha.
Jag fick en andning.
Och annat.
Jag grät.
Det nya ljudet öppnade dörrar i solida väggar. Gav nya möjligheter.

Nu är det klart. En film 02:43min som kommer att visas som en loop.
Jag renderar.
Letar filmformat som kan visas utan problem.
Med rätt ljud. Med rätt bild.

ilskan

Projektet känns aggressivt.

Våldsamt.

Det har aldrig varit min ingång.

Kanske är det makten som är våldsam, framkallar ilskan och aggressiviteten.

När allt är sagt

Platt.

P L A T T.

Arbetet känns platt.

Men jag har klippt igen.

Luften gick ur mig efter att jag hade visat filmen för mina vänner o de ställde de där frågorna. De som var på pricken.
Det är bra att man har vänner som vågar utmana. Tack.

Jag släppte berättelsen till förmån för det fallande, men det blev för mycket, som betraktare tappade man riktningen, det fanns inte början inte slut.

Det gör det nu. Filmen kommer att visas som en loop, ett flöde, men den har ändå en berättelse. Ett innehåll.

På ett sätt är jag tillbaka där jag var i arbetet för en månad sen, men med en tydligare och mer skärpt berättelse. Jag har kommit djupare in i materialet.
Jag vill gärna tro att jag känner mitt material nu.
Jag grunnar på hur lång introduktionstid som behövs, innan själva handlingen går igång.
om det var en spelfilm, så skulle man behöva längre…men detta är en 3 minuters loop, så man kan se den två gånger o då vet man förutsättningarna.

Tommys ljudmatta funkar bättre och bättre.
Nu är det bara några synk-justeringar som skall till.

Så nu återstår slut-rendering och att hitta ett bra sätt att visa det hela.
HDK.s Aula/Bibliotek 13-17/2

Inte en lätt plats att visa film.

Funderar på om det går att visa filmen i något annat rum under nån tid, Lilla Hörsalen tänker jag, där man kan mörklägga och få upp bilden i storlek.

Ta ett teknik-snack med rätt personer på fredag.

Men vad har detta med Makt att göra?

MAKT

MAKTMAKTMAKTMAKTMAKMAKTMAKTMAKTMAKTMAKTMAKTMAKT

Jag tror att det har med maktLÖSHET att göra.
Det finns något i filmen som får mig att känna hur hela skiten rasar utan att man kan göra något åt det…man bara är i det o runt omkring så väller skiten över och efteråt står man där o klibbar fast.
Det kan vara vackert, när allt är sagt, och det går inte att återvända. Där det fanns en dörr är det nu...inget…och man är kvar och det finns ljus och det går att fortsätta.
Katharsis.

Två timmar senare.
Nu har jag gjort en ny klippning. Skär ner, tar bort.
Träffade prick rätt på en ljuspassning, den satt smäck o jag blev glad.

Nu renderar jag, o skickar, så får vi se om det kan komma att lösa sig snart.

Matthew Barney Cremaster

Fuck!

Varken ljud eller bild funkade som det skulle.
O berättelsen gick vilse.

Tillbaka till klippbordet.
Tiden tickar.
Jag trodde att jag närmade mig slutet.
Jag borde ha vetat.



Gör om, gör rätt.

Första gången tillsammans

Vi sitter vid samma bord.
I Oslo.
Bland vänner.
Vi bygger ljudet klart, vi synkar med bilden.
Det är så nära nu.
Muller skall in.

Vi pratar oxå om vårt samarbete. Hur vi hade ett dygn i Skövde (för att det är mitt emellan Sthlm - Gbg) där vi arbetade med en idé om samarbete fast utan riktning.
Det var juni 2010.
Nu är vi helt plötsligt i det samarbetet utan att vi märkte det...

Just nu, renderar jag det som kan komma att vara den slutgiltiga filmen.
En loop.
2 minuter 32 sekunder

Efter middagen kan vi se den.

Yeah!

Om att bli klar

Jag börjar bli klar. 

Jag klippte om filmen efter förra handledningen. 

Mer fysisk. 

Närmre betraktaren. 

Har försökt att lägga den punkt varifrån betraktaren upplever rummet närmre, i rummet. 

Den första versionen var kronologisk. 

Jag vet inte om det alltid blir så för andra, men jag kan se att det är den naturliga vägen för mig. 

Jag skriver dagbok, gör fotoalbum, sparar saker...kronologiskt. 

Så att berätta kronologiskt; först hände detta, sen detta o sen blev det såhär...är min naturliga väg. 

Väldigt pedagogiskt. Kausalt. Orsak o verkan. 

Nu är bilden mitt i, eller snarare efter, händelsen direkt. Inga förklaringar. 

K a o s

Illusionen om verkligt / overkligt finns där lite mer påtagligt nu. 

Kanske kunde de vara en kombination i nästa projekt?

Tittade i utställningskatalogen / boken "unmonumental - The objekt in the 21st century" o såg Carlos Bunga http://www.designboom.com/snapshot/cat/14/view/800/carlos-bunga-art-unlimited-art-basel.html

Där ser jag en väg vidare. 

Blanda med Frog King kanske. :)

Arbetar med rendering av materialet nu, export till bättre format än snabb QuickTime. 

Det verkar lösa sig. 

Skall prata med Tommy idag om ljudet. 

Vi skall ses nästa vecka, i Oslo, kanske är det så att vi avslutar projektet där o då på plats. 

(där finns flera som kan komma med tankar i det sista)

Hur skall det visas?

Det måste upp i bild, o helst ljud ut i rummet...:)

Men hur fan löser man det i hdk's bibliotek?

Loopad visning i lilla hörsalen?

Kan man ha en el vecka bokad så?

Knappast. 

Bygga ett rum i rummet i bibl?

Hm. 

Ja detta skall funderas på. 

Jag kan ju bygga ett rum, men risken är att det behöver vara så stort att det tar upp för mycket plats. 

Färg inuti?

Naturlig video-rums-färg är ju svart, men rummet jag arbetat med är ju vitt, så det finns något i att ha rummet vitt...

Litet rum, eller avgränsning, o lurar i ett ganska ljust rum är en fet-kompromiss. 

Kanske kan man göra bägge?

Visa mindre och större?

Kanske ett eget rum för projektionen en dag under veckan?

Har oxå funderat på om jag skall visa stilbilder inifrån modellen. Har några som skulle kunna bli väldigt fina. 

Men varför?

Nike tyckte en. En stor. Som kan funka på samma sätt som filmen. Att man får komma in. 

Jag är rädd att upplösningen på mina bilder inte är tillräcklig. 

Jag får väl prova. 

Hade ju tänkt att visa både modellen (i sitt sirapskladdiga skick) o bilder från utvecklingen inne i modellen. 

Har flera hundra. 

Men nu känns det som att de bara ställer sig i vägen för själva filmen, så det blir den. 

Kanske får bilderna vara med nån annan gång. 

_________________________

Mattias Gunnarsson 

t. 0709.480832