Funderar vidare på stadsrummet. Makten i rummet. Kan inte riktigt släppa det, jag vet att det finns något där, något jag vill åt. Å ena sidan vill jag hitta litteratur som kan både stödja resonemang och öppna för nya vägar, å andra sidan känns det viktigt att göra-känna-tänka.
I Tokyo blev många strukturer tydliga, formella och informella. De formella är så tydliga, Sempai / Kohai, högre / lägre, många saker man bara gör o vet för att det är så det är, det är tydligt. Men så rubbas det. Där finns oändliga möjliga kryphål och undantag, saker som är helt omöjliga att lista ut. Det blir maktens verktyg för att bibehålla sig.
Rummet.
Det är så organiserat, så tydligt, o ändå så flytande. Gemensamt utan att vara publikt. En stor hänsyn för omgivningen, samtidigt en blick åt sidan. Det är safe i Tokyo. Men inte för alla, bara för de som tittar bort. Tittar man bara lite extra så finns sprickorna överallt; de patriarkala strukturerna, prostitutionen, de tysta hoten. Men man tittar bort, man lägger inte snoken i blöt. Där finns traditioner och uppfattningar blandat.
Rummet blir en central del i maktordningen. Rummet är allas o ändå inte. Det publika rummet är frånvarande, det publika privata råder. Roppongi plaza, Tokyo Midtown. Företag som skapar platser. Snygga rena koola high-techparadis för den urbantglobala överklassen. Några stadsparker finns, och här märks de andra lagren, här sover människor ute.
Det är ett högklassigt bortbyggande av det oönskade.
Och bakom de tusentals skyltarna vid hissarna göms baksidorna. Hit hittar man bara om man vet vart man ska, och när man kan ta hissen ner igen, ut på den ordnade gatan.
---------------------------------------------------------------------- -------------------------------
Så frågan blir hur går jag vidare?
eller snarare hur börjar jag?
Jag vill åt det taktila, det som man tar på.
Skall försöka ta med mig mer av det formmässiga jag också fått med mig på resan.
