Slutet närmar sig

Projektet närmar sig slutet.

Vi närmar oss med ljud och bild, rum, Tommy och jag.

Jag blir lite stressad av att vara tvungen att vara noggrann. Det gör mig irriterad. 

Det är alltid lättare att greja lite här o lite där, o hälla nåt o klippa nåt o så är det bra. Själva processen i att vara lite slarvig är mycket befriande i sig, men det kommer en punkt.

Där man måste samla sig.

Där är jag nu.

Samlar mig.

s    a    m    l    a    r              m       i      g

Jag tittar efter personer som driver mig framåt, o kanske hjälper mig att våga.

Tom Sachs (in his studio)

Krink

James Casebere*

Tom, för rummet o det stora flödet, Krink, för det rinnande, James, för det representerade rummet. 

Det kommer en dag när jag skall bygga stora temporära rum som jag sen kan få hälla o rinna i (som the Frog King i Venedig), men nu är det en film som skall klippas klart och ett ljud som skall passas in.

Det skall bli bra.

Hur skall jag visa det?

Fan vet.

Kanske är det ett rum som skall byggas upp, eller en bra projektor med ljud?

Hur funkar ett sånt här projekt att lägga på webben?








*Det är lite spännande att tänka sig att när jag var med en vän i NewYork för flera år sen, 3 eller 5, så råkade vi hitta en spännande ombyggnad av ett Brownstone hus i Brooklyn...o när vi gick förbi så kom ägaren ut o då var det en konstnär och hela huset på 3 våningar var en ateljé som han delar med sin fru, Lorna Simpson.
Vi fick komma in o se o det var magnifikt.
Nu, i detta projektet, har jag träffat på James igen, via Elephant, er artikel om konstnärer som bygger miniatyrer (jag har skrivit om det tidigare)... Bra cirklar fortsätter för evigt.

Något som går sönder

Lite extra handledning resulterade i lite extra byggande med tillhörande filmning.
Något som rasade.
Som blev starkare.
Som motiverar filmens slut.
I det raserade, men ändå hoppfullt.

Det funkar ok.

Har funderat idag på en ny berättelse.
Samma material, annan klippning.
Men jag körde fast med en gång.
Det kanske kommer, att jag bygger en annan följd i bilderna o sånt, men just nu skall jag fan göra klart denna versionen, denna berättelsen, hela vägen.

Handledning måndag.

Nu har jag kört ett tag utan att egentligen se mig om.
Var är mina hjältar, kusiner, systrar o bröder?
Var är mina referenser och samtalspartners.

Dags att se sig om.
Jag har ju flera som bygger modeller, o fotograferar o sånt.
Men hur är det med innehållet?
Frågeställningen o riktningen.

Behöver nog tänka till lite där.
(kommer ihåg att jag besökte en konstnär i brooklyn för några år sen o han arbetade med modeller o grejer i o fotade o så...skall kolla upp det där).

O så måste jag lära mig hur man arbetar med effekter i FC.
Slo mo, zoom, panorering ... sånt...

Klipper o lyssnar

Har städat ur ateljén.
Modellen är där.
Har filmat färdigt.
O fotat.

Nu klipper jag ihop det.
Försöker se berättelsen.
Jag tycker att det är svårt att hålla ihop en längre berättelse. Ett längre projekt?
Är det fördjupningen som är det svåra?

Lite.

Tommy L gör ljud som tar mig vidare.

Jag vet inte riktigt vad berättelsen består av.
Ett rum, som fylls av sirap.

Eh. Ok.

Letar efter ett starkare narrativ.

Nu är det kronologi.
Vad kan det mer?
Får annat vara med?
Andra bilder?

Jag jobbar på o fortsätter fundera.

Fortsätter att filma

Jag har funderat över min relation till trappor.
Vad det kan vara. Varför det är intressant.
Jag har ännu inte rört mig i trappor mer fokuserat.

Jag tänker att det kanske är motståndet, kanske är att det inte riktigt får mig på fötter.

Igår fick jag första ljudskisserna av T.
De första två var en direkt läsning av det jag bett om, de är bra men inte vad jag letar efter. I den tredje, där Ts egen tolkning av det jag sagt är starkare, fanns det jag inte visste att jag letade efter. Det var så enastående vackert.

Jag har filmat igen, med det ljudet i lurarna.

Det stärker min tro på samarbete. Möjligheten att jobba i samma projekt, tillsammans. Fan va spännande.

Nu är jag tillbaka i arbetet med det konstruerade rummet, representationen av en möjlig verklighet.

(sen jag var i ateljén sist så hade hela modellen vält o allt var bananas. Sirap på hela golvet o tusch överallt. Inuti är rummen nästan upplösta. Spännande)

Det som rinner tar tag i mig.
Rörelsen.

Det okontrollerade.

Jag har ganska många filmklipp nu. Har lagt dem i en mapp.
Tid att börja arbeta med dem.

Jag har hittat ett fundament för modellen, och ett golv, nån slags parkett. Börjar grunna på om modellen skall vara med i slutet.

Fortsätta trappa

Handledningen tydlig o klar. 

Vi är alla i fas o mitt i arbete, i rörelsen.  

Bra diskussion om mina tankar kring trappor o rörelse. 

Om att gå upp o falla ner, vad betyder det?

Sisyfos. 

Att det kanske är rörelsen i trappan som är central. 

Kanske. 

Uppåt nedåt. Frivillig o ofrivillig rörelse. 

Jag arbetar vidare med huset. Har byggt en trappa ner igenom våningarna. Det är första gången som jag inte bara adderar utan även tar bort. 

Flyttar på väggar. 

Skall göra avslutande filmarbete i modellen på söndag. 

Fick hjälp av Nike med FinalCut, tack, värdefullt att kunna sätta igång med det. 

Rummet är kladdigt. 

Svårt att röra sig utan att få sirap o / eller färg på sig. 

Det gör något med handlingsutrymmet. Begränsar rörelsen. 

Fick trä av en kylskåpsleverantör. 

Att bygga en plats att ställa huset. 

Det behöver stå på nåt, inte för högt, men inte direkt på golvet (då klibbar det fast). 

Projektet fortsätter att grena ut sig. 

Jag låter det ske. 

Det kommer en punkt när jag skall börja välja, sätta ner foten, men det är inte ännu. 

Momentet är för stark. 

_________________________

Mattias Gunnarsson 

t. 0709.480832

trappor

Trappor.

T
R
A
P
P
O
R

Det är en berättelse om trappor nu.

NU
DÅ
senare….

Det började med en dröm härom natten. Det är nog en vecka sen nu.
Det hela var väldigt klart när jag vaknade.

Ur dagbok (15/11):

Trappor, upp o ner. Symbolen. Ritningen.

Rummet var mer upplöst. Promoe var där.
Det fanns en kritik, om att det inte blev nåt. Jag försvarade arbetet, men det var inte mitt.

O det fanns trappmodeller som var större, o mjuka.

……………………………………………………………………………

Trapporna är så starka symboler, att det nästan blir komik.
Drömlexikonet säger (i princip) uppför trappor: lycka o välgång, nedför trappor: åt helvete.
O Jakobs stege (Genesis 28:10–19) som i drömmen uppenbarade sig, upp till himlen, o Maslows behovstrappa o Dante Alighieri’s Inferno…

Trappor upp o ner.

Massakern på Odessa-trapporna i Pansarkryssaren Potemkin.

På Biennalen i Venedig hade Monica Bonvincini byggt trappor, flera olika. Modeller i olika material, man fick inte gå på dem.

I min dröm såg jag också ett filmarbete, ett samplande från andra, klart o tydligt.
Med trappor. Jag har börjat lite. (men jag är dålig på Final Cut)
O jag har funderat på att all denna sirap jag har hällt in i min modell (nästan 5 liter), o filmat, men jag har aldrig tänkt på trapporna som centrala i bilden.

Samtidigt som jag gräver djupare där jag står, så expanderar projektet så att jag nästan tappar kontrollen. Det grenar ut sig o ynglar av sig.
Jag vill hälla saker ner för trappor. Mig själv kanske.

Jag måste nog det.

Jag vill aldrig att det här skall ta slut.

Jag kanske måste bygga trappor som Monica.

A stairway to heaven.

Ett år

Idag är det ett år sedan vi startade.

Att backa o läsa projektet kanske kan ge en riktning.

Jag fortsätter att bygga hälla filma.

Inutiet tränger sig på och tar sig ut.

Inre kaos. Yttre lugn.

Fortsätter att klibba

Sirapen klibbar sig fast vid allt. Löser upp bilden tar med sig färgen. 

Jag fortsätter att bygga. O hälla. O filma. 

Jag vet inte vart det är på väg.

T hjälper mig med ett ljud. 

Jag tror jag vet vad jag vill ha, han kanske vet nåt mer. 

En andning. 

Jag fick frågan: varför är du så intresserad av makt?

-Jag vet inte. Men jag skall fundera. 

Jag tänker att det handlar om tillgång och tillträde. 

Makt kan ju vara så många saker, o att ha makt, vara mäktig, är kanske inte något i sig. 

Men tillträdet är det. 

Självklarheten i rummet. 

O kanske är motsatsen till makt maktlöshet, som verkar vara en av människans absoluta värsta. Kanske ligger strävan efter makt i att komma så långt bort från maktlöshet som möjligt?

I arbetet så här långt verkar det handla om den makt som kryper o tränger sig på, som kommer utifrån o som äter rummet, krymper handlingsutrymmet o rörelsefriheten. 

I hemmet?

Den är inte personbunden, inte heller är den specifikt riktad, den bara är där. 

O tränger undan. 

_________________________

Mattias Gunnarsson 

t. 0709.480832

den klibbande makten

1. Repeat yourself.
   If you like it, do it again. If you don’t like it, do it again. (ur Bruce Mau: Incomplete manifesto for Growth)

Jag lyssnar på Bruce Mau, o gör igen.

O igen.

Jag vet inte riktigt var det hamnar, jag tillåter mig att inte veta.

Sirapen verkar bli viktigare än vad jag trodde.

Det är kladdet som stör mig.

Det som rinner in i ut o över o tar sig in i allt o fastnar på allt.

Sirapen blir makten. Som kräver att jag rör mig försiktigare.

När den blandar sig med tushet händer något ytterligare. Det blir så svart svart o krävande. Som visuell napalm. Fastnar på omgivningen o sabbar.

det rinner igenom rumsmodellen o ut på golvet o jag samlar upp det efter bästa förmåga med det går inte att få med allt.

Jag har stora papper på golvet nu, jag bygger ett skal i alteljén. Inte för att skydda väggarna egentligen, snarare för att jag inte vill att det skall gå förlorat.

Jag sparar allt.

Wim Botha på Konsthallen, Göteborg

Rörelsen i rummet. Självklarheten i materialet.

Utsidan

Ute o inne.

Det verkar bli ett objekt

Det var insidan som var viktig.
Illusionen av rummet. Bilden som öppnade möjligheten att det var verkligt.
Nu verkar utsidan ta plats.
Insidan pressar sig ut.

Motstånd o något om att vara i rummet

Akilleshäl: att vara kvar i motståndet.

Vi har tidigare talat om att de flesta återkommer till en eller ett par frågeställningar eller problemställningar i sitt konstnärliga arbete. Nästan oavsett ingång. Som att det finns olösta frågor som rör sig, som pockar på uppmärksamhet om och om igen.
Vi talar oxå om, i handledning, att de frågor man behöver behandla kommer att söka upp en, hur man än jobbar för att hitta andra.
Kanske är det så.
Jag har alltid trott på det när jag har sagt det.

Vilka är mina frågor?

Motståndet.
En återkommande konflikt.
(en man gick just förbi o tittade in i ateljén i såg en pinn-modell till arbetet med Bottna-projektet o sa "Nemesis"...han syftade väl på Vilks Nimis, men bakom modellen finns detta pågående projektet, o jag tänkte att han visste inte hur rätt han hade)

Motståndet emot att stanna kvar i arbetet. Att befinna sig i det med kroppen o inte bara i tanken.
I orden.
I skrivboken.

På bloggen.

På biennalen i Venedig såg vi Karla Black (http://www.scotlandandvenice.com/) i en egen paviljong ute i staden.
Hennes arbete slet ut mitt hjärta.

Så direkt på plats i rummet.
Så närvarande.

Hennes utställning bar på ett otroligt självförtroende. En självklarhet i material o rum.

Jag vill oxå.

Jag upplever att jag, emot bättre vetande, lätt kommer in i tankar om rätt o fel i relation till tematiken.
Letar febrilt efter innehållet, det rätta, och låser mig i rädsla över att det skall vara fel.

Jag vill vara i rummet.
Närvarande i arbetet.
I den fysiska handlingen.

Flera gånger genom åren har denna rädslan hindrat mig från att fortsätta. Jag har bytt material, från måleri till design till foto till teckning till film till bygge till ...

Jag släpper taget, hittar ord som stöder min nya riktning, bokar av.

Fegar ur.

Jag tänker fan inte fega ur denna gången.
Jag hatar det här jävla projektet.
Jag hatar motståndet.

Jag arbetar vidare med mina rum.
Insida och utsida.
Det handlar inte bara om en illusorisk insida, det handlar om något mer men jag vet inte vad. Ännu.

Skriv mer

Ok.
Eller ja.

På handledning blev jag...eh...rekommenderad att skriva mer. Längre.
Bryta mitt mönster av att skriva några korta meningar.
O lägga in en bild.

Det är en o en halv vecka sen.
Pang.

Jag har gjort en hålkamera.
Väntar på framkallning.

Jag har hällt 1,5 liter sirap in i min husmodell.
Jag vet inte varför. För att det gick kanske.
Jag cirklar runt en het gröt utan att hitta ingången. Jag vet att den jäveln finns där, men jag verkar inte våga riktigt.

Jag spelar "känsliga barndoms"-kortet o blir kritik-imun.
Både för mig själv och för omgivningen.
Kanske är det just precis där det bränner; att vara kvar i projektet/arbetet/känslan o gräva djupare för att hitta nytt innehåll, istället för att ta genvägen o köra standard-innehållet med barnasorg o ensamhet.
Fuck det.
Jag har jobbat med det så det räcker.
Jag är inte arg över det.

Men där jag står nu,
I kravet på fördjupning.
Vägen utan genväg.
Där är det ganska läskigt.

Men det skall fan gå.
Det måste måste måste måste (x1000) gå att fortsätta jobba o fördjupa o lita lita på att det kommer ett annat innehåll.
Ett som inte gick att tänka ut.

På biennalen i Göteborg, på Konsthallen, blev jag triggad av Wim Bothas vingrörelser på styltiga träben som trasar sig genom rummet. Direktheten i verket gjorde mig vimmelkantig o när jag blundar o tänker på att röra mig i det som drar det i magen.
Det är kanske nåt med skalan.
Oj , det var en halv tanke.

I somras arbetade jag med ett stort projekt i Bottna Land Art i Bohuslän. Slående med det projektet var skalan.
3000 träläkt som var 180 cm långa. Som jag.
Kroppen och rörelsen blev en central del i det arbetet.

I detta är det en annan skala. En utomkroppslig skala. En intellektuell skala.
På bilderna blir rummen verkliga, för bilden är alltid "någonannanstans". Som Eskilsuna.
En bild av Rom, Madrid, Mjölby eller inne i min modell är lika sann. Bilden, fotografiet, blir representation o bärare av möjligheten att det jag byggt är sant.

O om det är sant så tänker jag att sirap som flödar in i rummet är störande.
O vackert.
Det finns en film.

gammal film

I en rensning av en gammal hårddisk hittade jag en film, ett 3d-studio projekt.

En gestaltning av en känsla.

Av att leta.

Att sakna.

Att längta.

lite intressant att se hur saker återkommer.

Fler o fler

Rummen bli fler o fler.
På rad.
Repetitionen hemmet stapla stapla.
Spegla tid o timmar.
Springa leta undra längta.

Rum som aldrig tar slut.

Jag kan inte låta bli att skita ner dem.

MAD

Så passande.

På the MAD (Museum of Art and Design) i NYC visas just nu miniatyrer, modeller och representationer.

Utställningen Otherworldly: Optical Delusions and Small Realities

är en samlingsutställning med olika former av representerad [o-]verklighet.

Jag ser intervjuer med Oliver Boberg, Bethany de Forest, Thomas Doyle, Rick Araluce o flera.

Inspireras, ja, men kanske viktigast just idag: legitimeras*.

Bethany de Forest är en Pin Hole Camera-fantast dessutom, hennes dioramor över världar som blir till är fotade med olika sorters Pin Holes...bara det!

Jag vill oxå.

I familjevärmen av dessa konstnärer och deras arbete växer mitt projekt, andas lugnare nu, vågar sätta ord på arbetet, ta ut en riktning.

*Det är nästan alltid den svåraste delen av arbetet upplever jag, att känna att det är ok.

Att det går, att man får.

O ine bara det att man skall få...för det är klart att man får, man att det är ok. Ofta så står det stilla länge för mig. Jag jobbar o jobbar o grejar o håller på...men jag ser inga sammanhang, inga riktningar...bara en massa ... eh...jox.

Då är det svårt att hålla motivationen uppe.

Då sneglar jag på dom andra. O så blir jag avundsjuk. Det fulaste av allt.

Jag vill som dom.

Som er.

Fotografier

Bilder från modellen.
Samlade.
Jag ser framför mig många fler.
Bilder.
Alla i en samlad vägg, eller i separata formationer?
Svårt att veta.

Jag fortsätter.

Makten hatar entropin

Entropin är kompis med solidariteten.
Allt strävar emot kaos, ja, men även mot utjämning.
Strävan mot jämn fördelning.

Makten är den motsatta energin.
Den som arbetar för att hålla isär, behålla skillnader.

Så skulle det kunna vara.
Jag måste nog kolla mer på det.

Fönster

Ett samtal.
Jag hade gjort ett par extra fönster, till mina vänner i gamla EMK-gruppen.
Vi träffas på Prag en gång i månaden o pratar o adderar till Lådan.
Lådan som var ett skolprojekt i vintras, är nu en god anledning att träffas.

Vi pratade iallafall fönster.
-Helt vanliga fönster, sa jag.
-Inte för mig, sa hon.
Snarare fin-fönster. Innerstad. Sekelskifte. (förra).

Det fick mig att tänka på hur till synes vardagliga saker är fullproppade med innehåll, mening, diskurs, kontext, kod etcetera

O i nästa tanke tänker jag att jag är uppvuxen med såna fönster...är jag tillbaka o gräver där. Igen?
Det var inte riktigt tanken.

Om att inte vara rädd

...för att förstöra.
Jag blir lätt det.
Rädd.
Tycker att det blir så fint. Finfint.
Vill inte riskera.

Jag hällde 1dl tusch nerför trappan.
Det rinner överallt.
Det blir lite som att teckna, i rum.
Kontrasten i det svarta / vita är så förförande.

Allt är ihoplimmat. Det som är där inne är kvar.
Kladd o klibb.

Doften av tusch fyller hela rummet.

I det konstruerade rummet

Bygger vidare.
Strukturen återuppstår. En representation.

Jag bygger rum

Bygger en modell.
Rum efter rum.
En monoton konstruktion. Vägg fönster vägg.

Rum som finns och inte finns.
Bilder.
På bilderna finns de ju.
Där blir rummen verkliga.

Som lägenhetsannonser, allt samma vita, bilder av en värld, som inte finns. Som dockskåp i 1:1. Bilden av hemmet. Tryggheten. Drömmen.

En egen värld.

Det finns ju onekligen något i detta.

Jag vet inte om någon/något skall befolka rummen.

En egen värld. Bara min. Du får komma in om du vill.

Nu bygger jag en egen värld. Kommer ihåg en bok av De Geer jag läste för många år sen (Det bombade ögat?), där han på något sätt hamnade i en värld med någon ond diktator o lite saker o när han skulle fly insåg han att han visste allt om den här världen för han hade själv byggt den när han var liten. Enastående.

Att bygga drömmar.
Inte återskapa saker man just drömt, utan snarare tillåta rummet att fyllas med berättelser utan inbördes skala eller nödvändigtvis färdig (eller linjär) narrativ. Ett rum som får växa och bli till i arbetet, och i den som tar del av det.

Det gör jag nu. Jag bygger. I papper mest, kanske lite trä. O annat.

Jag sneglar på Tom Sachs o hans vidunderliga modeller av modernismen och samtiden, olika skalor, bredvid varann.
Det är lust.

Kanske kommer jag att delta i rummet, kanske inte. Jag har petat lite med film, men jag vet inte ännu om det är rätt medium.
Foto? Dokumentation, ja, bilder av rummet istället för rummet i sig, vet inte.

Det är för tidigt att säga.

Om att göra rätt

Det är inte projektet i sig, att arbeta i projektform som gör mig osäker, utan det att det relaterar till andra. Att vi är flera i samma tematik. Blir osäker på om jag håller vad jag lovat.

Det är inte enkelt, men lärorikt.
Utan att jag ens märker det glider jag in i ett annat förhållningssätt till mitt arbete, vill vara duktig, vill göra rätt. RÄTT.

Jag vet ju att det inte finns rätt, ändå känns det som att det gör det.
Jag tog avstamp i maktförhållanden i stadsrummet, sneglade åt en intervention, ett hus i kartong.

Sen byggde jag av teckningar. Ett rum. Det blev en film. Den kanske jag kan visa nån gång.

DeGeer och om att bygga drömmar

Ur skissbok:

En längtan efter den fulländade ingången. Efter den perfekta kopplingen mellan rådande diskurs, teoribildning och kausalt samband mellan form och innehåll.
Det näst intill heliga innehållet.

Jag har en rädsla för att bryta med innehållet, eller utgångspunkten …eller ingången. Vill att det skall löpa längs en stilig linje där varje steg tydligt ger nästa.
Är det såhär studenterna känner?
Osäkerheten i att ta steg åt sidan, en rädsla nästan för att det skall driva bort från intentionen.

Jag såg Carl Johan De Geer på Bohusläns museum. Den hemlighetsfulla ön.
Så förbannat fint!
Så respektlöst och innerligt samtidigt. Nya teckningar på gamla fotografier, små saker o stora. Lekfullt och samtidigt allvarligt.
Skolbänken, med fotografiet, längtan, då och sen, och en liten modell av ett badrum.
Skalorna åt helvete. Som en dröm.
Han byggde en dröm.
Jag vill också.

Skisser i papper och tankar om att vara maktlös

Om makt och maktlöshet. Maktlöshetens män.
Om att vara liten o stor o i sällskap o ensam samtidigt.
Metoden är ny. Rumsliga teckningar.* För att få en rörlighet i bilden.
Jag tycker att det finns något fint i att bildytan blir ett rum.

Rumslig.

Jag vet inte om detta är skisser i skala, eller om de är sig själva nog.

…och jag filmar. O pratar o läser o spelar in. Försöker vänja mig vid min egen röst.

Mina röster.
Det är inte okomplicerat.

önskan om det andra

*Och jag inspireras av Elis Erikson som gjorde så många saker på en gång o aldrig verkade stå still o hans teckningar rör sig innanför o utanför bildytan o ibland ut o iväg o det är skitspännande tycker jag.

Jag

Vem får vara med?

Frankfurt. 19 december 2010.

Snö.
Kaos.

Snön föll hårt över Europa i slutet av december. Människor kom inte ut, eller så var de redan ute och då kom de inte in igen. Bilar täcktes, vägar stoppades upp, alla halkade, många slog sig.
På Frankfurts flygplats var det stopp. Ingen kunde flyga därifrån.
En egen liten undantagsvärld uppstod. En paus i tiden där rummet svämmade över av människor som hindrades i sin bana, i sin plan, att passera. Hela tiden kom fler till, men ingen kom vidare. Köerna ringlade i olika slumpartade riktningar i på hela flygplatsen, alla var upptagna med att stå och vänta, på sin tur, på sin möjlighet att återuppta rörelsen.

Rummet förändrades.

Det som vanligtvis är en högeffektiv korridor, en blank modern passage för en resande del av världsbefolkningen, blev en plats att stanna i. De anonyma rummen, med sina för rörelse ändamålsenliga rullband, små generiska caféer, stolsrader utan bord, toaletter utan dusch, förvandlades till rum för vila, för lång väntan. För utmattad sömn.
En annan sorts innanför / utanför med ett temporärt språk av engångsförpackningar och militära hjälpinsatsmöbler. En miljö som vid första blick konnoterar de globala katastrofer vi är vana vid från TV, med all sin förvirring och tårar, stress och ofrivillighet, men som samtidigt kanske mest synliggör den moderna världens marginalsnäva sårbarhet. Lite snö, inte helt oväntat i december, och hela apparaten kollapsar.

Det mest markanta för mig i bilden är relationen mellan de uppställda sängarna och rummets nästan övertydliga språk. En temporär sovsal för fiktivt nödställda, i ett högblankt rum.
Vi kunde alla vila en stund, eller vara tvungna att sova över, men ingen av oss bar på någon egentlig oro eftersom vi ändå var innanför. Vi tillhörde den marginella procent av jordens befolkning som reser med flyg över jorden, i jobb, på semester, för att träffa vänner och släkt. Vi hade passerat kontroller med pass och visum.
Vi hade rätt att vara där. Vi var innanför.

En vanlig dag på vilken flygplats som helst är flödet och rörelsen ständigt pågående, rummet är till för dem som har möjligheten och, den självutnämnda makten, att vara där. När flödet hindras måste frågor om rummet ställas. För vem är det skapat, hur skall det nyttjas, vad säger det om den tid i vilken vi lever?
Vad säger det om oss?

Box House

Ja, det är recycling, men det har bäring. De hänger ihop. Ett projekt, flera olika sammanhang.

Det är ett hus i kartong. På en plats som skulle kunna vara en plats för alla, men som är inofficiellt bokad som hundtoalett. Om man ställde ett hus där, eller ett café, istället. Om man tvingade platsen att ändra karaktär.

När jag gjorde projektet, så var det för en kurs jag läste (Estetik, Makt och Kapitalism 15hp, Museion), men nu när jag tittar på det, och när jag såg Banksys film Exit thru the gift shop, så börjar tankar formuleras om arbete ute på plats i det rum jag vill undersöka.

Jag vet bara inte hur.

jag skall klura.

Jag skall återkomma.

Prata om förändringar, arbeta med förändringar, vara i förändringar.

Rummets möjliga förändringar.

Maktordningens tvingande, påtvingade, oundvikliga förändring.