Vi har tidigare talat om att de flesta återkommer till en eller ett par frågeställningar eller problemställningar i sitt konstnärliga arbete. Nästan oavsett ingång. Som att det finns olösta frågor som rör sig, som pockar på uppmärksamhet om och om igen.
Vi talar oxå om, i handledning, att de frågor man behöver behandla kommer att söka upp en, hur man än jobbar för att hitta andra.
Kanske är det så.
Jag har alltid trott på det när jag har sagt det.
Vilka är mina frågor?
Motståndet.
En återkommande konflikt.
(en man gick just förbi o tittade in i ateljén i såg en pinn-modell till arbetet med Bottna-projektet o sa "Nemesis"...han syftade väl på Vilks Nimis, men bakom modellen finns detta pågående projektet, o jag tänkte att han visste inte hur rätt han hade)
Motståndet emot att stanna kvar i arbetet. Att befinna sig i det med kroppen o inte bara i tanken.
I orden.
I skrivboken.
På bloggen.
På biennalen i Venedig såg vi Karla Black (http://www.scotlandandvenice.com/) i en egen paviljong ute i staden.
Hennes arbete slet ut mitt hjärta.
Så direkt på plats i rummet.
Så närvarande.
Hennes utställning bar på ett otroligt självförtroende. En självklarhet i material o rum.
Jag vill oxå.
Jag upplever att jag, emot bättre vetande, lätt kommer in i tankar om rätt o fel i relation till tematiken.
Letar febrilt efter innehållet, det rätta, och låser mig i rädsla över att det skall vara fel.
Jag vill vara i rummet.
Närvarande i arbetet.
I den fysiska handlingen.
Flera gånger genom åren har denna rädslan hindrat mig från att fortsätta. Jag har bytt material, från måleri till design till foto till teckning till film till bygge till ...
Jag släpper taget, hittar ord som stöder min nya riktning, bokar av.
Fegar ur.
Jag tänker fan inte fega ur denna gången.
Jag hatar det här jävla projektet.
Jag hatar motståndet.
Jag arbetar vidare med mina rum.
Insida och utsida.
Det handlar inte bara om en illusorisk insida, det handlar om något mer men jag vet inte vad. Ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar