En egen värld. Bara min. Du får komma in om du vill.

Nu bygger jag en egen värld. Kommer ihåg en bok av De Geer jag läste för många år sen (Det bombade ögat?), där han på något sätt hamnade i en värld med någon ond diktator o lite saker o när han skulle fly insåg han att han visste allt om den här världen för han hade själv byggt den när han var liten. Enastående.

Att bygga drömmar.
Inte återskapa saker man just drömt, utan snarare tillåta rummet att fyllas med berättelser utan inbördes skala eller nödvändigtvis färdig (eller linjär) narrativ. Ett rum som får växa och bli till i arbetet, och i den som tar del av det.

Det gör jag nu. Jag bygger. I papper mest, kanske lite trä. O annat.

Jag sneglar på Tom Sachs o hans vidunderliga modeller av modernismen och samtiden, olika skalor, bredvid varann.
Det är lust.

Kanske kommer jag att delta i rummet, kanske inte. Jag har petat lite med film, men jag vet inte ännu om det är rätt medium.
Foto? Dokumentation, ja, bilder av rummet istället för rummet i sig, vet inte.

Det är för tidigt att säga.

Om att göra rätt

Det är inte projektet i sig, att arbeta i projektform som gör mig osäker, utan det att det relaterar till andra. Att vi är flera i samma tematik. Blir osäker på om jag håller vad jag lovat.

Det är inte enkelt, men lärorikt.
Utan att jag ens märker det glider jag in i ett annat förhållningssätt till mitt arbete, vill vara duktig, vill göra rätt. RÄTT.

Jag vet ju att det inte finns rätt, ändå känns det som att det gör det.
Jag tog avstamp i maktförhållanden i stadsrummet, sneglade åt en intervention, ett hus i kartong.

Sen byggde jag av teckningar. Ett rum. Det blev en film. Den kanske jag kan visa nån gång.

DeGeer och om att bygga drömmar

Ur skissbok:

En längtan efter den fulländade ingången. Efter den perfekta kopplingen mellan rådande diskurs, teoribildning och kausalt samband mellan form och innehåll.
Det näst intill heliga innehållet.

Jag har en rädsla för att bryta med innehållet, eller utgångspunkten …eller ingången. Vill att det skall löpa längs en stilig linje där varje steg tydligt ger nästa.
Är det såhär studenterna känner?
Osäkerheten i att ta steg åt sidan, en rädsla nästan för att det skall driva bort från intentionen.

Jag såg Carl Johan De Geer på Bohusläns museum. Den hemlighetsfulla ön.
Så förbannat fint!
Så respektlöst och innerligt samtidigt. Nya teckningar på gamla fotografier, små saker o stora. Lekfullt och samtidigt allvarligt.
Skolbänken, med fotografiet, längtan, då och sen, och en liten modell av ett badrum.
Skalorna åt helvete. Som en dröm.
Han byggde en dröm.
Jag vill också.

Skisser i papper och tankar om att vara maktlös

Om makt och maktlöshet. Maktlöshetens män.
Om att vara liten o stor o i sällskap o ensam samtidigt.
Metoden är ny. Rumsliga teckningar.* För att få en rörlighet i bilden.
Jag tycker att det finns något fint i att bildytan blir ett rum.

Rumslig.

Jag vet inte om detta är skisser i skala, eller om de är sig själva nog.

…och jag filmar. O pratar o läser o spelar in. Försöker vänja mig vid min egen röst.

Mina röster.
Det är inte okomplicerat.

önskan om det andra

*Och jag inspireras av Elis Erikson som gjorde så många saker på en gång o aldrig verkade stå still o hans teckningar rör sig innanför o utanför bildytan o ibland ut o iväg o det är skitspännande tycker jag.

Jag

Vem får vara med?

Frankfurt. 19 december 2010.

Snö.
Kaos.

Snön föll hårt över Europa i slutet av december. Människor kom inte ut, eller så var de redan ute och då kom de inte in igen. Bilar täcktes, vägar stoppades upp, alla halkade, många slog sig.
På Frankfurts flygplats var det stopp. Ingen kunde flyga därifrån.
En egen liten undantagsvärld uppstod. En paus i tiden där rummet svämmade över av människor som hindrades i sin bana, i sin plan, att passera. Hela tiden kom fler till, men ingen kom vidare. Köerna ringlade i olika slumpartade riktningar i på hela flygplatsen, alla var upptagna med att stå och vänta, på sin tur, på sin möjlighet att återuppta rörelsen.

Rummet förändrades.

Det som vanligtvis är en högeffektiv korridor, en blank modern passage för en resande del av världsbefolkningen, blev en plats att stanna i. De anonyma rummen, med sina för rörelse ändamålsenliga rullband, små generiska caféer, stolsrader utan bord, toaletter utan dusch, förvandlades till rum för vila, för lång väntan. För utmattad sömn.
En annan sorts innanför / utanför med ett temporärt språk av engångsförpackningar och militära hjälpinsatsmöbler. En miljö som vid första blick konnoterar de globala katastrofer vi är vana vid från TV, med all sin förvirring och tårar, stress och ofrivillighet, men som samtidigt kanske mest synliggör den moderna världens marginalsnäva sårbarhet. Lite snö, inte helt oväntat i december, och hela apparaten kollapsar.

Det mest markanta för mig i bilden är relationen mellan de uppställda sängarna och rummets nästan övertydliga språk. En temporär sovsal för fiktivt nödställda, i ett högblankt rum.
Vi kunde alla vila en stund, eller vara tvungna att sova över, men ingen av oss bar på någon egentlig oro eftersom vi ändå var innanför. Vi tillhörde den marginella procent av jordens befolkning som reser med flyg över jorden, i jobb, på semester, för att träffa vänner och släkt. Vi hade passerat kontroller med pass och visum.
Vi hade rätt att vara där. Vi var innanför.

En vanlig dag på vilken flygplats som helst är flödet och rörelsen ständigt pågående, rummet är till för dem som har möjligheten och, den självutnämnda makten, att vara där. När flödet hindras måste frågor om rummet ställas. För vem är det skapat, hur skall det nyttjas, vad säger det om den tid i vilken vi lever?
Vad säger det om oss?

Box House

Ja, det är recycling, men det har bäring. De hänger ihop. Ett projekt, flera olika sammanhang.

Det är ett hus i kartong. På en plats som skulle kunna vara en plats för alla, men som är inofficiellt bokad som hundtoalett. Om man ställde ett hus där, eller ett café, istället. Om man tvingade platsen att ändra karaktär.

När jag gjorde projektet, så var det för en kurs jag läste (Estetik, Makt och Kapitalism 15hp, Museion), men nu när jag tittar på det, och när jag såg Banksys film Exit thru the gift shop, så börjar tankar formuleras om arbete ute på plats i det rum jag vill undersöka.

Jag vet bara inte hur.

jag skall klura.

Jag skall återkomma.

Prata om förändringar, arbeta med förändringar, vara i förändringar.

Rummets möjliga förändringar.

Maktordningens tvingande, påtvingade, oundvikliga förändring.

Privat publikt samtidigt. Går det?

Funderar vidare på stadsrummet. Makten i rummet. Kan inte riktigt släppa det, jag vet att det finns något där, något jag vill åt. Å ena sidan vill jag hitta litteratur som kan både stödja resonemang och öppna för nya vägar, å andra sidan känns det viktigt att göra-känna-tänka.

I Tokyo blev många strukturer tydliga, formella och informella. De formella är så tydliga, Sempai / Kohai, högre / lägre, många saker man bara gör o vet för att det är så det är, det är tydligt. Men så rubbas det. Där finns oändliga möjliga kryphål och undantag, saker som är helt omöjliga att lista ut. Det blir maktens verktyg för att bibehålla sig.
Rummet.
Det är så organiserat, så tydligt, o ändå så flytande. Gemensamt utan att vara publikt. En stor hänsyn för omgivningen, samtidigt en blick åt sidan. Det är safe i Tokyo. Men inte för alla, bara för de som tittar bort. Tittar man bara lite extra så finns sprickorna överallt; de patriarkala strukturerna, prostitutionen, de tysta hoten. Men man tittar bort, man lägger inte snoken i blöt. Där finns traditioner och uppfattningar blandat.

Rummet blir en central del i maktordningen. Rummet är allas o ändå inte. Det publika rummet är frånvarande, det publika privata råder. Roppongi plaza, Tokyo Midtown. Företag som skapar platser. Snygga rena koola high-techparadis för den urbantglobala överklassen. Några stadsparker finns, och här märks de andra lagren, här sover människor ute.
Det är ett högklassigt bortbyggande av det oönskade.

Och bakom de tusentals skyltarna vid hissarna göms baksidorna. Hit hittar man bara om man vet vart man ska, och när man kan ta hissen ner igen, ut på den ordnade gatan.

---------------------------------------------------------------------- -------------------------------

Så frågan blir hur går jag vidare?
eller snarare hur börjar jag?
Jag vill åt det taktila, det som man tar på.

Skall försöka ta med mig mer av det formmässiga jag också fått med mig på resan.