Frankfurt. 19 december 2010.
Snö.
Kaos.
Snön föll hårt över Europa i slutet av december. Människor kom inte ut, eller så var de redan ute och då kom de inte in igen. Bilar täcktes, vägar stoppades upp, alla halkade, många slog sig.
På Frankfurts flygplats var det stopp. Ingen kunde flyga därifrån.
En egen liten undantagsvärld uppstod. En paus i tiden där rummet svämmade över av människor som hindrades i sin bana, i sin plan, att passera. Hela tiden kom fler till, men ingen kom vidare. Köerna ringlade i olika slumpartade riktningar i på hela flygplatsen, alla var upptagna med att stå och vänta, på sin tur, på sin möjlighet att återuppta rörelsen.
Rummet förändrades.
Det som vanligtvis är en högeffektiv korridor, en blank modern passage för en resande del av världsbefolkningen, blev en plats att stanna i. De anonyma rummen, med sina för rörelse ändamålsenliga rullband, små generiska caféer, stolsrader utan bord, toaletter utan dusch, förvandlades till rum för vila, för lång väntan. För utmattad sömn.
En annan sorts innanför / utanför med ett temporärt språk av engångsförpackningar och militära hjälpinsatsmöbler. En miljö som vid första blick konnoterar de globala katastrofer vi är vana vid från TV, med all sin förvirring och tårar, stress och ofrivillighet, men som samtidigt kanske mest synliggör den moderna världens marginalsnäva sårbarhet. Lite snö, inte helt oväntat i december, och hela apparaten kollapsar.
Det mest markanta för mig i bilden är relationen mellan de uppställda sängarna och rummets nästan övertydliga språk. En temporär sovsal för fiktivt nödställda, i ett högblankt rum.
Vi kunde alla vila en stund, eller vara tvungna att sova över, men ingen av oss bar på någon egentlig oro eftersom vi ändå var innanför. Vi tillhörde den marginella procent av jordens befolkning som reser med flyg över jorden, i jobb, på semester, för att träffa vänner och släkt. Vi hade passerat kontroller med pass och visum.
Vi hade rätt att vara där. Vi var innanför.
En vanlig dag på vilken flygplats som helst är flödet och rörelsen ständigt pågående, rummet är till för dem som har möjligheten och, den självutnämnda makten, att vara där. När flödet hindras måste frågor om rummet ställas. För vem är det skapat, hur skall det nyttjas, vad säger det om den tid i vilken vi lever?
Vad säger det om oss?
